Du har troligtvis lärt dig hur atomer sitter ihop i molekyler och jonföreningar, men även molekyler binder till varandra med något som kallas för intermolekylära bindningar. Inom en molekyl var det ganska lätt: någon form av kovalent bindning (joner är ett annat avsnitt]]. Men hur sitter molekyler fast i varandra? Först och främst måste vi komma ihåg att det inte är några bindningar som är lika starka om en kovalent bindning, och att det är flera olika typer av bindning som samverkar.

Du kommer säket ihåg den polära vattenmolekylen, med en negativt laddad syreatom, och två positivt laddade väteatomer? Dessa starka skillnader i laddning kan hålla ihop två atomer med en förvånansvärt stor kraft. Den kraften ligger bakom vattnets extremt höga kokpunkt (100°C). En metanmolekyl, som är ungefär lika stor men som helt saknar förmåga att bilda vätebindningar, har en kokpunkt på -161,6°C. Skillnaden ligger i att för att få vatten att koka måste dessa vätebindningar släppa, och då krävs det mycket energi.

Vätebindningar sker när en syre-atom och en väteatom i två olika molekyler (eller delar av molekyler i t.ex. ett protein) ligger lagom nära varandra. Den kan också bildas mellan en kväve- och en väteatom.

Dipol-dipolbindning mellan två HCl-molekyler

Om två molekyler har laddade grupper (men med olika laddning) kan dessa hjälpa till att hålla ihop dem. Det liknar de krafter som håller ihop en jonkristall, men är mycket, mycket svagare.

Egentligen är detta ett samlingsnamn för olika krafter, men tillsammans ger en svag kraft mellan molekyler son ligger nära varandra. Det är dessa som håller ihop ett antal olika fettsyror, och det faktumet att van der Waalsbindingar är extremt beroende av att dessa ligger nära varandra förklarar t.ex. varför omättade fettsyror har så pass mycket lägre smältpunkt än ett lika stort mättat.