Förkortningen CRISPR står för “Clustered regularly-interspaced short palindromic repeats” och är något som finns naturligt i bakterier, som en del i deras adaptiva immunförsvar mot virus¹⁾. Det består av korta sekvenser av DNA, med repeterande områden som fungerar som markörer. Bakterierna samlar på sig främmande DNA från t.ex. virus eller plasmider, men även samla in det från omgivningen. Bakterier använder det bland annat i former som liknar RNA-interferens²⁾ för att skydda sig mot kända virus, vilket i sin tur är en drivande orsak bakom evolutionen hos virus.

Som genteknik-metod har den använts sedan 2012³⁾, när man visade att det gick att använda som teknik även hos eukaryoter. Den har använts för flera olika ändamål, allt från att inaktivera sjukdomsgener till att producera biobränslen eller GMO och anses ha mycket stor potential, då den är snabb, enkel att använda och billig. Som metod för att ändra i mänskligt genom anses den dock av många inte vara tillräckligt mogen för annat än studier, i alla fall när den används på embryon i forskningssyfte snarare än vuxna individer⁴⁾. Under slutet av 2016 har dock en grupp i Kina testat det på en människor⁵⁾ för att i första hand behandla olika cancerformer. Med mycket stor sannolikhet kommer CRISPR att användas fär olika former av gentiskt medicin.

I sin ursprungliga form klipper CRISPR sönder en gen⁶⁾, men man har utvecklat tekniken för att även både lägga till nya gener eller att reglera de som redan finns där⁷⁾.

Man använder idag två olika enzymer för att utföra CRISPR: Cas9 och Cas11. Dessa är i grunden mycket liknande varandra, men skiljer sig på några viktiga punkter

• Cas9 ger en s.k. blunt end när det kapar DNA⁸⁾ vilket ger en risk för mutationer när kedjan lagas. Cas11 ger däremot en så kallad klistrig ände där strängarna inte kapas rakt av utan me den förskjutning.
• Cas11 kapar bortom där det binder till DNA, varför samma markör kan användas för att kapa igen om en mutation uppstått