Atomer består av protoner och neutroner i kärnan, och elektroner runt omkring

Elektronerna beskrivs ofta i böckerna som ordnade i elektronskal, men dessa är egentligen energinivåer, och den faktiska positionen vid varje tidpunkt kan variera avsevärt.

[] Initialt i samband med Big Bang bildades endast väte och helium (och mycket snart därefter mindre mänbgder litium och beryllium). övriga har bildats senare via fusionsreaktioner i stjärnors inre, eller i samband med supernovor¹⁾.

Atomkärnan beskrivs ofta som statisk, men partiklarna – protoner och neutroner –befinner sig i verkligheten i kärnorbitaler som beskriver sannolikheten att en viss proton eller neutron skall befinna sig på en viss plats.

Atomers storlek varierar lite beroende på vilken atom vi talar om, och även exakt hur vi definiterar storleken. Normalt talar man om atomradien, som är från kärnan till det genomsnittsliga avståendet mellan atomkärnans mitt och den yttersta elektronern: det finns flera olika definitioner av detta avstånd.

Allmänt sett ökar radien när man går nedåt i en grupp, och minskar när man går åt höger i en period.

Elektronegativitet (huvudsida)

Elektronegativitet är ett mått på en atoms relativa förmåga att dra till sig elektroner.

Atomerna av ett visst grundämne har alltid samma antal protoner. Däremot kan de ha olika antal neutroner. För väte finns det tre naturligt förekommande isotoper: ¹H, ²H och ³H, där siffran anger masstalet, alltså det totala antalet partiklar i kärnan (protoner och neutroner). Eftersom alla väteatomer har en proton har dessa isotoper 0, 1 respektive 2 neutroner. Dessa är olika isotoper av väte.

Alla grundämnen finns i minst en isotop²⁾, och den naturliga blandningen är normalt sett mycket konstant³⁾, och man kan därför räkna ut en genomsnittlig atommassa. Det är den som står i det periodiska systemet.