Hur samhällen, alltså grupper av populationer, samverkar. Detta styrs av många olika faktorer, både de som styr vilka populationer finns på en viss plats och hur dessa samverkar.

Antalet olika arter, ett ekosystems biodiversitet eller artrikedom, är inte lika för alla områden på jorden. Allmänt sett ger en större biodiversitet en fördel för en population då den lättare kan anpassa sig till ändrade förhållanden (t.ex. miljö eller nya arter i området)

På en global skala är det områden i tropikerna, nära ekvatorn som har störst biodiversitet. Anledningen till detta är troligtvis flerfaldig, även om man inte är 100% säker på vad som styr. Populära hypoteser är

1. Mer sol som ger mer tillgänglig energi i ekosystemet, och därmed mer producerad biomassa och i sin tur resurser för fler olika arter.
2. Stabilare klimat Tropikerna har ett klimat som är mer stabilt över året än det på högre(/lägre breddgrader.
3. Äldre ekosystem Eftersom dessa områden har varit mer stabila över tid än de som påverkats kraftigt av t.ex. istider har det helt enkelt funnits mer tid att utveckla fler arter.

När man tittar på en näringspyramid inser man att för att en apex-predator skall klara sig – med andra ord ha en tillräckligt stor population för att vara stabil – måste det finns mycket stora mängder av dess bytesdjur, som i sin tur kräver ännu mer producenter i botten. Detta leder till ett mönster: det krävs en stor kontinent för att hitta en hög biodiversitet, och även för att hitta stora arter.

Som ett exempel på det senare kan man jämföra en kontinent som Afrika (över 30 miljoner km²) där den största växtätaren är en elefant på 3,9 ton och den största predatorn är lejonet (176 kg) med Sardinien (24000 km²) där vi endast hittar en hjort på 70 kg och en räv på 18 kg¹⁾.

En ö eller kontinent som är isolerad från övriga har mindre möjligheter till immigration, och därmed även mindre möjligheter för att bygga upp en biodiversitet. En isolerad population har även större risk att dö ut.

Se även Symbios (huvudsida)

Inom ett samhälle interagerar arter på olika sätt, och grovt set delar man upp dessa i 6 olika typer.

När flera arter delar på en resurs (bete, bytesdjur, boplatser) har båda en nackdel av detta.

När en art får en nackdel, medan den andra inte påverkas av interaktionen. Ett exempel på detta är när valnöt (*Juglans nigra*) utsöndrar ett ämne, juglone, som dödar eller hämmar andra växter ni närheten av dess rotsystem.

Det klassiska här är predation

Om ingen av arterna påverkas vare sig negativt eller positivt har man neutralism. Det råder starka tvivel om det finns några fall av detta i verkligheten.

När en art drar fördel medan den andra inte påverkas. Ett exempel på detta är hajar och sugfiskar: sugfisken påverkar inte hajen, men lever på rester från hajens måltider.

När båda parter drar fördel. Ett klassisk exempel är kvävefixerande bakterier och ärtväxter.

En nyckelart är en art som är essentiell för ett helt ekosystems funktion, och om den tas bort kommer hela ekosystemet att påverkas. Det klassiska exemplet är havsuttrar och kelp på nordamerikas västkust. Många arter är beroende av kelpen för föda och skydd, och kelpen minskar även erosion av havsbotten Sjöborrar betar på kelpen, och deras huvudsakliga predator är just havsuttern. När havsuttern minskade kraftigt på grund av pälsjakt kunde sjöborrarna öka kraftigt, med följd att kelpskogarna nästan helt försvann. När havsuttrarna sedan återkom p.g.a. skyddsåtgärder kunde kelpskogarna återetableras, och ekosystemet till stor del hämta sig.

Detta är arter som bygger om det fysiska, abiotiska, landskapet, och därmed påverkar förutsättningarna för många arter. I Sverige är ett bra exempel bävern²⁾. Dess dammbyggande skapar stillastående vattenytor, och därmed förutsättningar för våtmarker och ett stort antal olika arter. I Afrika är elefanterna ett exempel: de drar ned träd och trampar ned vegetationen, och skapar på så sätt det existerande landskapet.

Dessa är arter som inte i sig nödvändigtvis är särskilt nödvändiga för ekosystemet, men som kräver så pass stora och orörda ytor att deras överlevnad i praktiken även ger förutsättningar för ett stort antal andra arter att överleva³⁾. Bra exempel på paraplyarter är groddjur och vitryggig hackspett.